svammel

jag har inga känslor kvar men du får mig att må bra och jag känner mig trygg med dig. Att du stöttade mig när jag behövde det betyder så mycket för mig. Du är nog en underbar människa ändå, på vissa sätt. På ett sätt hör vi ihop för vi har så himla kul tillsammans och vi känner varandra och vet hur vi ska handskas med varandra och hur vi skulle reagera på olika saker. Vi bryr oss om varandra, även om vi inte direkt skulle erkänna det för varandra. Vi kompleterar även varandra på ett utmärkt sätt. Vi skulle vara värsta radarparet. Men som sagt känslorna för dig på det sättet är borta, vilket vi nog båda tycker är ganska skönt. En sak jag därimot inte kan fatta är att vi har känt varandra i snart två år nu.

Om vi båda slutar som jag 35 och du 38 utan att ha hittat någon, då vet jag att det kommer att vara vi och det vet du också. Vi skulle vara perfekta föräldrarna just för att vi är så olika men ändåså himla lika. Dessutom så har vi väldigt vidgade hobbies vilket skulle göra att det skulle finnas massor att se,höra,lära och uppleva. Innan jag träffade dig skulle jag aldrig kunna säga någonting sådant här för jag har alltid tänkt att det måste finnas passionerad kärlek mellan ett par för att det ska funka. Vi har i och för sig en viss kärlek men den innehåller inte en massa jobbiga känslor och vi klarar oss båda bra utan varandra samtidigt som vi verkligen trivs i varandras sällskap och kan berätta vad som helst för varandra.

Så jadu, ses vi som ett par om ett X antal år, eller är vi då båda i jobbiga känslo-förhållanden? Det kan jag inte svara på men av någon anledning hoppas jag ändå på det senaste, fast att det inte är jobbigt.. Men..jag tror ju inte direkt på riktigt bra fungerande förhållanden med passion i. Jag har i allafall aldrig upplevt det.
Min farfar och min styvfarmor var ett undantag. Dem är Unika.